Ligger och lyssnar på när vindbyarna ökar och minskar i kraft. Hur de följern och får bryta sin riktning när den stöter på fasaden. Jag har alltid tyckt vinden har varit fascinerande och otäck på samma gång. Jag kan finna ro i den som ikväll. Bara ligga och lyssna på hur den dansar där ute. Innan för dessa väggar är jag trygg. 

När jag sovit i tält på fjället, i hängmattan i skogen och vinden har dansat fram i stark kraft, det är då den får mig att inse vad liten o bräcklig man är. När man hör hur vinden tar tag i tältet och man håller andan och tänker nu släpper linorna, nu kommer jag tumlas iväg. 

Att stå ute i blåsten och vinden kastar runt med ens hår och sliter i ens kläder. Att sitta i en segelbåt och känna hur vinden tar tag i seglet som jag skotar hem med min hand och får båten att fara fram över vattnet. De ger mig en oförklarlig kraft.

 

Att något som kan båda vara väldigt skrämmande och riktigt fascinerande. Att vinden kan vara en lätt bris som smeker en solkysst hud. Till att vara en storm som får en att hålla andan. 

Det är inte bara där ute som de stormar...