Rammelberget
För några dagar sen var jag och sprang Rammelberget runt. Första löptruren för mig på många månader. Har hunnit träna lite intervaller men inte sprungit en längre sträcka. Det var med en tung kropp som rörde sig runt spåret. När jag kom fram till den branta backen så sa kroppen bara nej nej nej! Jag tvinga mig upp, komma många fula ord och rop från mig, tillslut stod jag där på toppen. Jag bröt ihop i 2-3sek, aldrig har de känts så tungt att springa någonsin i mitt liv. Blev så förbannad på mig själv att man låtit sig förfalla på detta sätt. Tårarna var av frustation och irritation. Sedan sprang jag resten av spåret med andan i halsen.
Jag har hunnit med 3 intervallpass sen dess. Jag valde att utmana Rammelberget igen. Med tvivel cyklade jag dit och försökte peppa mig själv. Jag var rädd att det skulle gå lika dåligt igen. Jag försökte tänka positivt, ju närmre backen jag börja komma, ju mer börja jag tvivla. När jag tog mig dit där kroppen gav upp förra gången och kände att det var inte så farligt tungt så bet jag ihop, tänkte detta klarar jag och sen är jag uppe på toppen. Jag förstsätter att springa och vägra stanna eller gå i någon nedförsbacke. Vet ni vad? Jag lyckades ta mig runt. Och jäkla vad glad jag blev!
Nu blir nya intervallpass och sedan ska Rammelberget för en omgång igen. Känner mig positiv till att lägga mer energi till löpning och få följa hur man utvecklas.
